Sjukdomar

Hypertrofisk cardiomyopati HCM

Hos katt är de vanligaste hjärtsjukdomarna sådana som drabbar hjärtmuskeln. Det finns flera olika hjärtmuskelsjukdomar, vanligast förekommande är Hypertrofisk Cardiomyopati (HCMP). Då ses en förtjockad hjärtmuskel och en vänsterkammare med liten inre dimension. När sjukdomen utvecklas får man ett förstorat vänster förmak. Ibland ses det liknande förändringar på hjärtat hos katt sekundärt vid högt blodtryck eller en överaktivitet i sköldkörteln (hypertyreos). Orsaken till HCMP är som regel okänd hos katt, hos människor uppträder sjukdomen familjärt och är till 90 % en genetisk defekt.

Symptombilden hos katt med vänstersidig hjärtsvikt och lungödem är oro och hög andningsfrekvens samt ansträngd andning som ibland visar sig som att katten andas med öppen mun. Katter med hjärtsvikt har inte hosta. Sjukdomen kan bryta ut i alla åldrar men är vanligast hos katter från 1 - 5 års ålder. Katter med hjärtsjukdom kan få besvär och gå i hjärtsvikt efter en narkos. Några katter blir onormalt trötta och andfådda efter lek eller annan aktivitet. En annan möjlig inledning på sjukdomen kan vara en plötslig hälta eller förlamning på ett eller båda bakben, detta ses om katten fått en blodpropp. Katten visar då oro och ofta kraftiga smärtsymptom.

Vid undersökning på klinik kan man ibland höra ett blåsljud. Diagnostik för att studera det sjuka hjärtat hos katt är i första hand ultraljud och röntgen.

Källa: Blå Stjärnan 

PKD-Polycystisk Kidney Deases 

PKD är en autosomal dominant njursjukdom. Vilket innebär att katten behöver bara ärva en kopia av den muterade genen för att ha PKD. Den kan dock även ärva den efter två föräldrar med PKD. Tidigare trodde man inte att dessa kattungar överlevde.

Katterna föds med ett antal cystor på njurarna som varken kan bli fler eller färre. Däremot växer de med katten. Om de är många och/eller blir stora får katten njursvikt. Cystorna innehåller vätska. Cystorna kan med tiden slå ut den normala njurfunktionen och öka buktrycket.

Symtom på sjukdomen är:

-Tryckkänsla/smärta i buken
- Njursten
- Nedsatt urinkoncentrationsförmåga
- Hypertoni
- UVI
- Hematuri
- Uremiska symtom

PKD finns inte med i någon ras Hälsoprogram enligt SVERAK. Tidigare var Persern drabbad hårt av den. Sjukdomen upptäckts i vår ras i början av 2019 och då påbörjades ett stort arbete bland oss uppfödare i Sverige. Avelsdjur rekommenderas att ultraljuds-scannas. De avelsdjur som testas positiva får tas ur avel.

SigNeringen har ett öppet register för PKD-scannade katter. Där man uppmanar alla att skicka in sina testresultat. Eftersom det redan finns ett register hänvisar vi till det. I de fall man önskar annonsera på vår sida ska testresultat bifogas.

Källa: Lennart Nilfors, Leg. veterinär 

Felin Neonatal isoerytrolys

Katter har tre olika blodgrupper, A, B och AB. A är den vanligaste blodgruppen medan AB är mycket ovanlig. A är dominant över B och AB, medan AB är dominant över B. Katter med blodgrupp B har bara anlag för B (är således homozygota) medan katter med blodgrupp A också kan bära anlag för blodgrupperna AB och B. Kattens olika blodgrupper kan orsaka problem i samband med blodtransfusioner.

Ett betydligt vanligare problem orsakat av olika blodgrupper är emellertid felin neonatal isoerytrolys. Felin neonatal isoerytrolys uppstår om en honkatt med blodgrupp B blir parad med en hankatt som har blodgrupp A och får kattungar med blodgrupp A. Katter med blodgrupp B bildar starka antikroppar mot blodgrupp A, medan katter med blodgrupp A bara har en svag antikroppsbildning mot blodgrupp B. Dessa antikroppar kommer att finnas i mjölken hos den digivande honkatten. När kattungarna diar tas antikropparna upp av tarmen och går ut i blodet där de börjar angripa kattungarnas röda blodkroppar som faller sönder.

Blir svagare efter födseln
Symtom - då kan det vara för sent
Åtgärder
Värt pengarna

Kattungarna är starka och friska när de föds men blir sedan allt svagare. Symtomen kan variera i styrka. En del kattungar med blodgrupp A drabbas inte alls medan andra dör hastigt innan de hinner utveckla några symtom. Typiska symtom är att kattungarna blir svaga och inte vill dia. Sönderfallet av blodkropparna gör att kattungarna får gulsot och att urinen blir brunröd. På kattungar som är lindrigt drabbade och överlever kan svanstippens vävnad dö (nekros) vid en till två veckors ålder. Ju tidigare symtomen uppträder desto sämre är prognosen. Antikropparna kan bara tas upp av tarmen under det första dygnet i kattungens liv.

Man kan alltså undvika felin neonatal isoerytrolys genom att ta bort ungar med blodgrupp A från en hona med blodgrupp B under det första dygnet efter födseln. Man låter dem antingen dia från en honkatt med blodgrupp A eller så ger man dem mjölkersättning. Efter ett dygn kan man utan risk sätta tillbaka ungarna till modern.

När symtom väl har uppträtt är det i regel för sent att rädda kattungen. Om man vet att honkatten har blodgrupp B och är parad med en hankatt som har blodgrupp A bör man alltså hindra kattungarna från att dia under ett dygn. Om både fadern och modern har blodgrupp B får alla ungar också blodgrupp B och i sådana fall blir det inga problem med neonatal isoerytrolys.

Frekvensen av katter med blodgrupp B varierar mellan olika raser. Blodgrupp B är mycket ovanlig hos huskatter men är i vissa kattraser ganska vanlig. Spridningen varierar dessutom geografiskt, beroende på vilka linjer man har avlat på. Raser där man i USA har funnit en stor andel katter med blodgrupp B (25-50 procent) är brittiskt korthår, devon rex och cornish rex. Hos abessinier, somali, perser och helig birma fann man blodgrupp B hos 10-20 procent av de testade katterna. Blodgrupp AB är ännu ovanligare än B men kattungar med blodgruppen AB är också utsatta för neonatal isoerytrolys precis som kattungar med blodgrupp A.

I raser med hög frekvens av blodgrupp B kan det finnas anledning att rutinmässigt bestämma kattens blodgrupp före den första parningen. Blodgruppsbestämning kan göras genom ett serologiskt test av ett blodprov. Numera finns även möjligheten att bestämma blodgrupp med hjälp av DNA-test (test av arvsmassan). Vid DNA-test finns möjlighet att ta reda på om en katt med blodgrupp A är bärare av blodgrupp B. Däremot går det inte att skilja mellan blodgrupp A och AB med DNA-test. Man kan även använda ett snabbtest för att direkt vid provtillfället få veta blodgruppen. Nackdelen med snabbtestet är att man inte kan få reda på vilken antikroppstiter (mängd antikroppar i blodet) katten har och det går inte heller att se om katter med blodgrupp A är bärare av blodgrupp B.

Dödlighet bland kattungar kan inte helt undvikas, men om man misstänker att onormalt många kattungar dör bör man definitivt vidta åtgärder. Man bör tänka igenom sina rutiner vad det gäller vaccinationer, avmaskning, hygien och förhindrande av smittspridning.

Ett viktigt steg i utredningen är att få döda kattungar obducerade. Man kan antingen kontakta sin veterinär för att få hjälp eller så skickar man själv kattungen för obduktion tillsammans med en noggrann redogörelse över förloppet. Det är viktigt att kattungen blir obducerad så snart som möjligt efter det att den har dött för att man ska få ett bra resultat av obduktionen. Om ungen är dödfödd bör även moderkakan och fosterhinnorna skickas med. Information om hur man går tillväga för att skicka in ett djur för obduktion finns på SVA:s hemsida (www.sva.se).

Om man inte skickar kattungen genast (till exempel om den dör på en fredag och riskerar att bli liggande på posten över helgen) bör man kyla den till kylskåpstemperatur så snart som möjligt. Kattungar som ska obduceras ska inte frysas eftersom vävnaderna då förstörs.

Även om det kan tyckas dyrt med en obduktion kan det vara väl använda pengar om det leder till att man kan komma till rätta med problemet. Om man misstänker att felin neonatal isoerytrolys kan vara orsaken till att kattungar dör bör man ta reda på vilken blodgrupp honkatten har. Om hon har blodgrupp B och är parad med en hankatt med blodgrupp A så har man troligtvis hittat orsaken till problemet. Man kan då vidta åtgärder så att fler kattungar inte dör av samma orsak igen.

Veterinärmedicine doktor Eva Axnér arbetar vid avdelningen för reproduktion vid institutionen kliniska vetenskaper, fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala.

Källa: Agria.se


FIP - Feline infektiös peritonit

FIP orsakas av kattens coronavirus och finns i två varianter, en tarmform och en FIP-form. Virusvarianten som påverkar tarmen är relativt ofarlig men kan omvandlas till FIP-formen som sprids med blodet och orsakar den obotliga och dödliga sjukdomen FIP.

Omvandlingen till FIP sker oftare hos unga katter än hos äldre. FIP ses även oftare i hem med många innekatter. En ensam katt utsätts inte för samma smittryck och utekatter är också något mindre drabbade eftersom dessa katter gräver ner sin avföring. Det finns även ärftliga faktorer som gör att vissa katter löper en större risk för att utveckla FIP.

Symtom

Symtomen varierar beroende på vilken variant av viruset som har drabbat katten. Tarmformen av viruset ger diarré, framför allt hos unga katter, och går ofta över av sig själv. Det finns många katter som klarar sig utan några symtom alls.

FIP däremot delas in i två typer, våt och torr, där våt FIP är vanligast. 

Våt FIP:

  • Snabbt sjukdomsförlopp och katten blir snabbt sämre och dör ofta inom några veckor

  • Feber

  • Dålig aptit och avmagring

  • Ev. gula eller bleka slemhinnor

  • Inflammation i blodkärlen leder till att vätska läcker ut i kroppen:

Fri vätska i brösthålan kan ge katten svårigheter att andas
Fri vätska i bukhålan kan synas då katten blir rundare om magen

Torr FIP:

  • Långsammare sjukdomsförlopp som inom några veckor till månader leder till döden

  • Feber

  • Dålig aptit och avmagring

  • Ev. gula eller bleka slemhinnor

  • Förstorade lymfknutor

  • Inflammation i ögonen

  • Inflammation i hjärnan kan ge symtom såsom vinglighet, kramper och personlighetsförändringar

    Smittvägar

    Tarmformen av viruset är mycket smittsamt och en infekterad katt smittar andra via avföringen. Därför är det stor risk att smittan sprids inom en kattgrupp som bor inomhus och delar kattlådor.

    En infekterad katt kan bekämpa viruset och bli av med det inom några månader. Dock skapas ingen immunitet utan katten kan bli infekterad igen. Därför kan katter i en population smitta varandra om och om igen.

    Viruset kan överleva i upp till sex veckor i miljön utanför katten.

Diagnos och behandling

Diagnos kan vara svårt att ställa, speciellt i början av sjukdomen, och symtomen kan passa in på många olika sjukdomar. Blodprover kan hjälpa till att ställa diagnosen, röntgen eller ultraljud kan användas för att se om katten har fri vätska inne i någon av kroppshålorna. Ett prov på den fria vätskan kan bidra till diagnosen. Om man hittar antikroppar mot viruset i blodprov så går det inte att skilja mellan virusets två varianter. Det är också svårt att skilja på om katten tidigare har varit infekterad eller om det är en aktiv infektion.

Det enda säkra sättet att bekräfta diagnosen FIP är med hjälp av en obduktion.

Oftast är prognosen dålig och då sjukdomen är obotlig så rekommenderas oftast avlivning. Om katten är i tillräckligt bra skick kan viss medicinering fungera en kortare period.

Källa: Veterinärkliniken.net


Tritrichomonas foetus hos katt

Tritrichomonas foetus tycks vara en vanlig parasit i katterier där den förknippas med diarréer hos framför allt unga djur. Behandling och sanering är dessvärre svårt och tidskrävande.

Tritrichomonas foetus är en relativt "ny" encellig parasit hos katt. Den upptäcktes i USA 1996, när den isolerades från katter med långvarig diarré.

Anmälningspliktig: Nej

Epizooti: Nej

Zoonos: Nej

Förekomst och spridning

Studier visar att T. foetus förekommer hos alla typer av katter. Parasiten har påvisats i USA (studie 31 procent av katterna på en utställning), Schweiz (20 procent av friskt tvärsnitt) och Norge (21 procent av friska utställningskatter). SVA påvisar regelbundet T. foetus i prov från katter. Många katter per ytenhet ökar risken för infektion. Organismen smittar inte till människa.

Katter infekteras genom kontakt med smittad avföring. Överlevnadstiden utanför katten är en timme i luft, men parasiten kan överleva flera dagar i blöt avföring.

Symtom

Katten uppvisar inte alltid symtom. Emellanåt ses dock illaluktande diarré som liknar komockor och kan vara blod- och/eller slemtillblandad. Symtomen kommer i skov och kan i svårare fall ge anal-inkontinens. Katterna är ofta pigga trots att de uppvisar symtom.

Diagnostik

Den säkraste metoden är träckprovsundersökning med PCR. Observera att parasiten utskiljs oregelbundet och därför kan flera provtagningar behövas.

Prognos

Obehandlade katter blir oftast symtomfria inom sex månader till två år, men kan fortsätta att vara kroniska bärare och föra smittan vidare. Misstanke finns att närvaron av organismen under en längre tid i tarmen banar väg för inflammatoriska tarmsjukdomar.

Behandling

I Sverige finns för närvarande inget läkemedel registrerat för behandling mot T. foetus. Ronidazol som finns tillgängligt som licenspreparat har ofta god effekt. På grund av biverkningsrisk och potentiell neurotoxisk och teratogen effekt hos människa bör dock Ronidazol användas med försiktighet. Pulver-formen av läkemedlet bör undvikas. Behandling med dietkost och probiotika, kan ha en positiv effekt på symtomen. Även behandling med Metronidazol kan ge en tillfällig förbättring kliniskt. I besättningar där organismen har konstaterats bör man överväga att minska beläggningen eftersom diarrén som uppstår vid Tritrichomonasinfektion tycks ha ett tydligt samband med stress. Ur smittspridningssynpunkt kan det vara av värde att undersöka effekten av behandling med träckprovtagning.

Mer information

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din katt. Om din katt är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.

Läs mer om riktlinjer för Giardia och Tritrichomonas.  

 FIV och FeLV

FIV - Felint immunosuppressivt virus

FIV hos katt är ett virus som har likheter med HIV hos människor. Viruset kan inte bekämpas av kroppens immunförsvar och katten blir förr eller senare sjuk. FIV angriper kattens vita blodkroppar, precis som FeLV (se nedan), vilket leder till ett försämrat immunförsvar.

Symtom ses oftare hos äldre katter, och FIV drabbar oftare hanar än honor.

Symtom

Då FIV försämrar immunförsvaret blir katten mer känslig för olika infektioner och symtomen kan variera kraftigt.

  1. När katten först blir infekterad är det inte alltid som djurägaren märker några symtom på katten. Dock kan katten bli sjuk en kort period med feber och nedsatt allmäntillstånd.

  2. Katten är sedan frisk i en period, oftast i flera år, innan sjukdomen bryter ut (jämför HIV och AIDS).

  3. Tillslut blir katten allvarligt sjuk av infektioner som normalt sett inte hade påverkat katten. Ibland kan katten bli symtomfri för att sedan insjukna i perioder. Generellt brukar katten bli sämre och sämre.

    Symtom kan t.ex. vara:

    • Luftvägsinfektion

    • Inflammation i munhålan

    • Avmagring

    • Diarré

    • Hudproblem

    • Förstorade lymfknutor

    • Tumörer

      Smittvägar

      Viruset sprids via saliv och blod och smittar oftast vid bett från en infekterad katt. FIV kan vid enstaka tillfällen också smitta via parning eller via livmodern till kattungar. Det senare kan bidra till reproduktionsproblem. Störst risk för att kattungarna ska smittas är om kattmamman blir infekterad under dräktigheten.

      Utekatter har störst risk att bli smittade då de oftare bråkar med andra katter än vad innekatter gör.

Diagnos och behandling

Antikroppar kan påvisas med hjälp av ett blodprov. En infekterad katt bär med sig viruset resten av livet men det kan dock ta upp till åtta veckor innan antikropparna har hunnit bildas. Om det misstänks att det första provet togs i det akuta stadiet av infektionen kan det därför finnas behov att ta nya prov lite senare för att kunna utesluta FIV. Då immunförsvaret förstörs hos infekterade katter finns det ibland inte några antikroppar kvar i blodet i slutstadiet av sjukdomen. Då går det inte heller att diagnosticera sjukdomen med hjälp av detta blodprov.

En smittad katt kan leva frisk i många år innan den blir sjuk. Om katten är diagnosticerad med FIV är det dock mycket viktigt att katten hålls inomhus och inte tillåts träffa friska katter för att undvika att smittan förs vidare.

Det är också bra att undvika att katten blir stressad för att minska risken för att utlösa sjukdom. 


FeLV - Felint leukemi virus

FeLV är ett virus som angriper benmärgen och kattens vita blodkroppar, vilka är kroppens försvar mot olika sjukdomar. Eftersom de vita blodkropparna infekteras så sprids viruset sedan med blodet och infekterar andra vävnader i kroppen.

Kattungar och äldre katter är känsligast. Många katter står emot viruset tack vare ett effektivt immunförsvar och gör sig av med viruset inom några veckor/månader. Hos dem som insjuknar kan det dröja månader till år innan katten blir sjuk och visar symtom.

Symtom

Symtomen kan delas in i tumörsjukdomar (blod-, benmärgs- och lymfcancer) och sjukdomar som ger försämrat immunförsvar. Viruset kan också orsaka reproduktionsproblem. Symtom varierar men kan bl.a. vara:

  • Feber

  • Svårigheter att andas

  • Dålig aptit och avmagring

  • Inflammation i tandkött och slemhinnor i munnen

  • Bleka slemhinnor

  • Försämrat immunförsvar som kan leda till sekundära sjukdomar i framför allt luftvägar och mag- och tarmkanalen

  • Tidig fosterdöd och infertilitet

    Smittvägar

    FeLV är vanligast där det finns många katter. Infekterade katter smittar främst via saliv, t.ex. via bett eller att de slickar varandra. De utsöndrar också en liten mängd virus via avföring och urin, men saliv är den främsta smittvägen. Kattungar kan smittas i livmodern samt via modersmjölken.

    Friska katter kan vara smittbärare. En del katter kan bära latent på viruset i flera år, dvs. bära på viruset utan att varken vara sjuk eller vara smittbärare. Denna latenta period avslutas antingen med att katten bekämpar viruset eller att viruset aktiveras och att katten blir kronisk smittbärare.

    Diagnos och behandling

    För att påvisa virus krävs en analys av ett blodprov. Det brukar krävas minst 2 blodprov med några månaders mellanrum för att skilja på katterna som har blivit av med infektionen från dem som har en kvarstående infektion. Hos de katter som har en latent infektion kan virus inte påvisas.

Behandling är svårt men det finns numera medicin, som ges som injektioner under huden, som kan minska risken för insjuknande och för tidig död. Det finns även vaccin som kan skydda katten mot viruset. Vaccinet ska dock inte användas alltför frekvent då det ökar risken för ovanliga tumörsjukdomar.

Källa: Veterinärkliniken.net


Giardia intestinalis hos katt

Giardia intestinalis (före detta G. lamblia, G. duodenalis) är en vanligt förekommande encellig parasit som lever på tarmslemhinnan och kan hindra tarmens normala funktion.

Anmälningspliktig: Nej

Epizooti: Nej

Zoonos: Ja

Förekomst och smittvägar

Giardia är en vanligt förekommande parasit, speciellt hos kattungar. Cirka 25-30 procent av friska kattungar utsöndrar cystor av Giardia i avföringen. Dessa cystor är mycket tåliga, bland annat är de motståndskraftiga mot flera desinfektionsmedel. De kan överleva i flera månader i fuktigt och sval miljö, exempelvis 1-3 månader i 10°C vatten och 2 månader i jord som är 4°C. Liksom andra parasiter är dock Giardia känslig för värme och uttorkning. I en torr varm bostad kan man räkna med att cystorna överlever någon vecka. Frysning avdödar också cystorna, hur lång tid det tar beror på hur låg temperaturen är. Vid -20°C dör cystorna inom en vecka.

Smittvägen är fekal-oral, det vill säga cystorna i smittad avföring tas upp via munnen, till exempel när katterna slickar på varandra. Cystorna kan även smitta via närmiljön om cystor finns där. Från det att smitta tas upp tar det cirka en vecka innan cystor kan påvisas i avföringen.

I vilken utsträckning infekterade katter kan överföra smitta till människa är omdiskuterat. Giardia intestinalis indelas i olika så kallade genotyper eller assemblages där katt oftast har den kattspecifika som inte är zoonotisk, F.

Genotyp/assemblage              Värddjur

A                                                  människa, däggdjur

B                                                  människa, däggdjur

C/D                                              hund

E                                                   idisslare, häst

F                                                   katt

G                                                  gnagare


Symtom

Giardia förekommer både hos friska och sjuka djur. Symtom visar sig i form av intermittent diarré, viktminskning och ibland kräkning, framför allt hos unga individer i uppfödningsmiljöer där djurtätheten är hög. Parasiten uppträder ofta som en opportunist, det vill säga symtom kan uppträda i samband med stress, plötsliga foderbyten eller tarmstörningar av andra orsaker. Det är inte ovanligt att symtom blossar upp hos en kattunge i samband med den stress som uppstår när kattungen flyttas till ett nytt hem.

Diagnos och behandling

Genom träckprovsundersökning (avföringsprov) kan cystor av Giardia påvisas.

Vid SVA diagnostiseras Giardia framför allt med hjälp av immunofluorescens-teknik som ger säker och snabb diagnos.

Djur som uppvisar symtom i samband med Giardia-infektion brukar behandlas. Exempel på behandling är Fenbendazol i 5-7 dagar. Probiotika samtidigt har visats kunna ha en positiv effekt. Sjuka djur bör isoleras från friska. Det är en fördel om man schamponerar pälsen i samband med behandling så att eventuella cystor avlägsnas. Behandling bör följas upp med förnyad träckprovs undersökning, förslagsvis 14 dagar efter avslutad behandling. Emellanåt måste katten behandlas upprepade gånger. Om symtom kvarstår efter behandlingens slut kan det vara idé att ta prov redan efter en vecka för att bedöma om djuret måste behandlas på nytt.

Eftersom cystorna kan överleva i miljön rekommenderas att man i samband med behandling även sanerar miljön, i synnerhet är detta viktigt om man har återkommande problem med Giardia- infektioner i grupper med djur.

Exempel på åtgärder vid problem med Giardia

  • Behandling + schamponering av de aktuella djuren
  • Mekanisk rengöring dagligen under behandling: Skura ytor noggrant så att alla rester av avföring avlägsnas, använd till exempel såpa och vatten. Låt torka ordentligt.
  • Tvätta textilier, till exempel liggunderlag och filtar i tvättmaskin vid 60°C, låt torka. Sådant som inte kan tvättas kanske kan läggas i frys -20°C i en vecka.
  • Diska mat- och vattenskålar i diskmaskin, låt torka.
  • Golvvärme och bastu kan användas för att höja temperaturen och torka sådant som inte kan tvättas i maskin.
  • Avlägsna avföring så ofta det är möjligt.

Vid mer omfattande problem kan nedanstående vara aktuellt

  • Ångtvätt (100 grader i en minut) med efterföljande noggrann torkning.
  • Desinfektionsmedel för ytor när de är rengjorda och torra: Klorin. Erfarenhetsmässigt har det visat sig att även Virkon kan avdöda Giardia, dock saknas dokumentation för detta.

Mer information

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din katt. Om din katt är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara. 

Källa: SVA


Cryptosporidium

Cryptosporidium är en encellig parasit som kan infektera tarmsystemet hos både människor och djur och orsaka svår diarré. Det finns flera olika arter av Cryptosporidium där vissa arter är värdspecifika och andra zoonotiska. Parasiten utsöndras i höga halter med avföringen hos smittade individer och kan direkt efter utsöndringen infektera en ny individ när den sväljs. Infektionsdosen är låg. Den form av parasiten som utsöndras (oocystan) har en skyddande vägg som gör att den kan överleva länge i miljön. Cryptosporidium kan även spridas via förorenade livsmedel, från person till person eller vid direktkontakt med djur. Symtombilden hos djur beror mycket på vilken art av parasiten som infekterat värden, en del arter ger symptom som vattentunn diarré medan andra arter är så kallat apatogena, det vill säg att de inte orsakar sjukdom. Symptom för människa karakteriseras av magont och vattentunna diarréer, ibland med ett långdraget förlopp. Infektionen läker som regel spontant, men hos individer med kraftigt nedsatt immunförsvar kan den bli kronisk, eftersom specifik behandling saknas.

Denna infektion är anmälnings- och smittspårningspliktig hos människor men inte hos djur. Sedan 2004, när anmälningsplikt infördes, har Folkhälsomyndigheten fört statistik över utbrott och trender. Flera bekräftade fall av zoonotisk smitta mellan nöt, katt och människa har förekommit de senaste åren. Efter parasitutbrottet av Cryptosporidium 2010-2011 i Östersunds och Skellefteås dricksvatten, Sveriges hittills största vattenburna utbrott, väcktes ett stort intresse för ökad kunskap om Cryptosporidium. Det är väl känt att Cryptosporidium spp. kan infektera flera djurarter, men det är i många värddjur okänt hur smittläget är i Sverige, och det finns mycket begränsad kunskap om vilka arter våra svenska djur bär på, och om dessa kan vara zoonotiska.

Källa.

Läs mer.